Cykelstaden Umeå

Varje gång jag går på min dagliga promenad är jag säker på att det kommer att sluta med en olycka. Jag brukar gå en runda på ca 7 km och det finns mycket promenad- och cykelvägar att välja och jag har hittat en runda som jag trivs med. Det är avkopplande och jag känner att det går lättare och lättare att komma ut. Jag ”kan” min runda nu och med Runkeepern som håller reda på tiden och sträckan, går det fort och är roligt.

Men från början var det inte trivsamt. Det är nämligen så, att här i stan cyklar folk! Det är cyklister som susar förbi en oavbrutet då man går, och till en början var jag ju inte alls van vid dessa ”torpeder” som ven förbi. För det går fort för vissa ibland.

Då, när jag var helt ny i stan, blev jag alldeles skräckslagen av cyklister som med några centimeters marginal flög förbi mig på min promenad. Jag blev så omskakad att jag vid flera tillfällen röt efter dem att ta det lugnt. Det hade i och för sig ingen verkan då jag, efter några gånger, insåg att de flesta faktiskt inte hör ett dyft då de alla har lurar i öronen.

Jag blir också fascinerad av att de själva inte kör omkull eller i in varandra. Det måste ju vara helt omöjligt att höra något med både lurar och fartvind! Jag, som aldrig lyssnar på musik när jag är ute och går, tycker att det är svårt att höra när de kommer, vissa kanske plingar lite ibland, men det är sällan. För det mesta får man spetsa öronen ganska mycket och jag har ”lärt” mig nu att höra ljudet av en cykel som kommer bakifrån.

Men inte nog med att de kör fort och har musik i öronen, många cyklar också utan att hålla i styret. Det verkar vara en genomgående trend, mest bland killarna, men jag har också sett tjejer cykla på detta sätt. De sitter mera upprätt med armarna hängande efter sidorna eller med händerna i fickorna (då de kanske fryser på grund av att de lämnat vantarna hemma) och cyklar så oavsett om de får möte eller måste köra om.

Priset tar i alla fall de som, med alla tidigare nämnda attribut, dessutom läser sina sms på mobilen! Då vill jag bara skrika rätt ut!

Än så länge har jag inte blivit påkörd. Det är nog mycket tack vare att jag är så pass observant och beredd att hoppa åt sidan om det skulle komma nåt vingel emot mig. Men jag är inte helt säker på att det inte kan hända. Det ligger ofta cyklar i dikena när jag är ute och går. Visst, det är en studentstad och jag gissar att en del av dessa cyklar kanske blir dumpade av nån överförfriskad yngling som är på väg hem på småtimmarna. Men som många beter sig här på cykelvägarna borde det ske en och annan smäll då och då, tror jag.

Regina Lund, Cancer och Carpe Diem

Det har ju på senare år varit mycket populärt att sätta upp ord på väggarna hemma. Man sätter upp små visdomsord eller fraser som man tycker är vackert eller har en speciell betydelse för en själv. För att inte tala om hur vanligt det är som tatueringar just nu. Fenomenet med ord på väggarna fanns förr också, i form av de väggbonader som kvinnor (oftast) satt och broderade på lediga stunder. De ordspråk som då hamnade på köksväggen var i stil med "Egen härd är guld värd", "Små smulor är också bröd" eller varför inte "Man ska inte sörja det man saknar, utan glädjas åt det man har".  Svenska folket var då ett bondefolk och ordspråken signalerar tydligt att något lyxliv skulle man inte hoppas på.

Man kan konstatera att dåtidens visdomsord var mera spartanska än de vi i dag gärna pryder hemmet eller kroppen med.  Ett av dessa uttryck är det nästan klichéartade "Carpe Diem" som ju betyder "fånga dagen". Vem som myntade uttrycket, och varför,  är väl dolt i glömska*, men att det är något som många tycker låter tilltalande är ett faktum. Att det är latin bidrar nog till att ge uttrycket ännu mera allmängiltighet och status som evigt, bevingat.  När jag själv var tonåring hade jag inte koll på vad det var, hade inte ens hört det tror jag, men nu vet nog även de flesta tonåringar detta utan att vara särskilt bevandrade i klassisk kultur. Det beror helt enkelt på vår samtida vurm för ordspråk på väggarna eller som tatueringar. Alla har sett det.

Varför har det då blivit så populärt detta "Carpe Diem"? Tänker man sig verkligen in i vad detta betyder? Tanken i dessa ord är att leva här och nu och inte bekymra sig för vad som händer i morgon. Om man väljer att leva utifrån denna devis väljer man framför allt inte att tro på ett liv efter detta. Att leva här och nu innebär att njuta av det man har, att ta tillvara det som finns och att inte planera eller fundera över det som kommer senare. Det ligger faktiskt en hel del egoism i orden. Och gör man en liten sökning av orden ser man att uttrycket verkar ha varit mer använt i tider av kriser och när människor levt under svårare förhållanden. Men idag lever vi ju inte med några stora hot mot oss. Eller gör vi det?

Trots nedskärningar i välfärden, hög arbetslöshet och ökat våld i samhället, kan väl ingen säga annat än att vi, i landet Sverige, generellt lever mycket gott. (Jag generaliserar i vetskap om att det finns enskilda fall av misär och jämförelsen görs mot andra tider och andra länder.) Folk tenderar ju i dag att bry sig mer och mer om andliga saker, fler och fler engagerar sig i välgörenhet, intresseorganisationer och liknande. Man vill ju gärna tror att människan blir godare och godare och att vårt moderna samhälle gör oss mera omtänksamma och generösa. Nästan var och varannan TV-kanal sänder galor av alla de slag där  pengar samlas in till välgörande ändamål. Det inbringar ofta ofantliga summor. Men hur mycket bryr vi oss om hur andra har det? Det viktiga är väl att vi har råd att åka till Thailand över julen, vad gör väl det att klimatet förändras så att folk snart blir tvungna att lämna sina länder på grund av översvämningar eller för torrt och hett klimat?

Var kommer då Regina Lund in i detta, frågar sig då den som läst rubriken och nu tycker att jag bara svamlar om ordspråk och livsstil. Jo, den 47-åriga allkonstnären har precis berättat om sin bröstcancer och hur den påverkar henne. Cellgifter bryter ner hennes kropp och smärtan och lidandet som dessa gifter medför, då man försöker att ta död på cancern, kan ibland upplevas som värre än själva hotet om att man riskerar att dö av sjukdomen. Jag satt just och tittade på morgon-TV där hon var gäst och hon berättade också att många inte hade vetat om att han varit sjuk. Det gjorde att folk ibland, när de sett henne i ett bedrövligt tillstånd, undrat om hon varit bakfull. (Hon varken dricker eller röker eller använder droger.) Eftersom Regina Lund är en kvinna som man är van att se leende och fräsch, så blir väl intrycket påtagligt då sjukdomen och medicineringen ger sig tillkänna. Ingen av oss vill tro att någon är döende. Vi värjer oss mot tanken i det längsta. Det är mänskligt.

Men döden finns ibland oss. Hela tiden. En annan som påmint oss om det är Christian Gidlund som gick bort i september. Han dokumenterade i stort sett hela sjukdomsförloppet på sin blogg och där kan alla, som inte på nära håll behövt se det,  sätta sig in i hur helvetiskt det är att leva med cancern i kroppen. Hans skildring av sitt lidande öppnar dörren till ett vidare perspektiv på vår trygga och tämligen bekymmerslösa tillvaro, vi som inte har så mycket att bekymra oss för. För trots att det suger att vara arbetslös eller ha lite taskig ekonomi så att vi inte kan åka till Thailand över julen, behöver man inte gå under. Att få vara frisk och på benen är något som vi ofta tar så för givet. Regina Lund skrattar när hon berättar hur glad hon är de dagar hon inte har ont. Hon uppmanar alla att vara tacksam för att slippa smärta.

En cancersjuk människa måste leva på hoppet. Samtidigt verkar de alla vilja leva här och nu och njuta så mycket som möjligt av det de har. Jag tror inte att många cancersjuka i Sverige grämer sig över en utebliven Thailandsresa. Det gamla ordspråket på väggbonaden blir här mycket passande: "Man ska inte sörja över det man saknar, utan glädjas åt det man har". Jag tycker att det säger mer än "Carpe Diem". Det senare signalerar (för mig) att man inte har något i sig själv, utan det måste fångas in på något vis. Ordspråket från väggbonaden innefattar att det faktiskt finns saker man har omkring sig, man har familj, vänner, man har haft ett liv och man har minnen. "Carpe Diem"  blir en desperat uppmaning att hinna med, medan uppmaningen att känna tacksamhet för det man har, innefattar ett rätt stort mått av visdom och lycka.

Alla ord har en betydelse och jag är egentligen inte någon strikt språkpolis. Däremot tror jag att det inte skadar att begrunda de ord och tankar som man använder sig av. Vi människor har en förmåga att sätta ord på våra liv och orden gör oss medvetna om saker. Vi kan skapa en inre bild av vår verklighet och att tankar kan förändra vår egen värld är ett faktum. Jag är personligen, av den anledningen,  lite försiktig med att omge mig med ordspråk och deviser även om jag faktiskt tycker det är intressant att analysera vad de egentligen vill säga. Dessa gamla visdomsord är ju sprungna ur sin samtid och säger en hel del om de villkor som omgav människorna just då. Att leva utifrån någon sorts devis kan inge såväl trygghet som ångest om man inte inser att livet faktiskt ändå är både vackert och föränderligt.
Kanske mer föränderligt idag än då, när den romerske skalden präntade ner sitt "Carpe Diem".



*Uttrycket återfinns i en hyllningsdikt av den romerske poeten Horatius.

Minnet av dig

 

Mitt hopp

*

Bäcken har sprungit i sin fåra

och slipat alla stenarna mjuka.

År efter år har den lämnat spår

av de krumsprång som den tagit.

Och jag har lyssnat på dess strömmande,

och dess kluckande,

och dess porlande.

För den har alltid funnits där.

*

Men så idag blev den tyst.

Inget kluckande.

Inget porlande.

Den strömmar inte längre.

Och jag betraktar dess stenar

och de spår den lämnat i mitt liv,

och jag ser så mycket som jag inte sett förut –

en massa ojämnheter i min själ,

som jag inte visste om.

*

Jag trycker mitt ansikte mot jorden

och begraver min smärta i minnet

av det som gav mig mitt hopp

och mitt liv.

*

Och hör!

Mina tårar som åter får bäcken att porla!

 

 



Alexander Bardpedagogik

”Du kan inte sjunga och du har ingen framtid på en scen!” Hans ord går inte att ta miste på. Det är rakt på sak och nästan ingen av ungdomarna protesterar mot hans dom. Visst, det finns några få som opponerar sig och kallar honom surgubbe, oförmögen att döma i deras tycke en bra prestation, då han själv inte är sångare, men de flesta går slokörade därifrån och får förmodligen leva med att deras misslyckande sänds ut över hela Sverige på bästa sändningstid och att folk då ofta skrattar och har roligt åt det. Han har fått mycket kritik för sin brutala sågning av deltagarna i Idoluttagningarna och det är sant att ingen människa kan tycka att hans sätt är sympatiskt på något sätt. Däremot är jag böjd att säga att hans motivering till varför han säger så rakt på vad han tycker, om deras möjligheter att bli artister, faktiskt har en poäng. Alexander Bard är insatt i musikbranschen och har god erfarenhet av hur hård den verkligheten är. Han tycker att publikens dom är mycket värre och hårdare för en artist som inte levererar. Det vill han förebygga genom att vara så tydlig som möjligt när ungdomarna kommer på uttagningarna.

Vad händer då med dessa unga människor som får sin dröm mosad av en person de (förmodligen) aldrig tidigare träffat. Det måste ju vara förfärligt? Ja, jag tycker kanske att man kan vara lite mer diplomatisk i den kritik man slänger ur sig, men Bard är inte den sortens människa. Anders Bagge och Laila Bagge, som sitter bredvid honom, håller en något lägre profil. Laila lite mer tydlig än vad Anders är. Hon kan säga en mening som innehåller ”Nej” och ”Inte” viket han har så svårt att få till.  Han kan inte gå direkt på pudelns kärna så att säga. (Det blir roliga inslag i programmet då Laila också kommenterar den sidan av sin exmakes personlighet och man får en aning om hur de två fungerat ihop, men nu var det inte det jag skulle skriva om.)

Jag tänker mera på hur vi ofta kommunicerar saker till varandra. Anders Bagges stil skulle nog kunna beskrivas som ”mycket svensk”. Då menar jag att oavsett vad som diskuteras, och särskilt då det handlar om obehagliga saker som man måste förmedlas till någon, så ska alltid ett sorts samförstånd nås och det under trevliga omständigheter. Jag kan tänka mig att det är detta som Alexander Bard motsätter sig. I morgon-TV häromdagen så uttryckte han att dagens unga inte får lära sig att ta kritik utan att alla bara får höra hur bra de presterar. Jag måste säga att han inte är helt fel ute. Jag måste även erkänna att jag vid flera tillfällen varit alltför otydlig med kritik som jag skulle framföra och att den förmodligen bleknat bort alltför mycket inlindat i allt bra som personen i fråga klarat av eller presterat. Jag känner att det är ett stort och viktigt ansvar som lärare att förmedla till eleverna vad som krävs för att något ska anses hålla en viss standard. Det är precis det som vi lärare brottas så mycket med i vår vardag, det vill säga att bedöma och betygssätta.

Vad händer då det inte fungerar? Jag kan ta två exempel från min egen skolvardag. Det första jag tänker på är den senaste julavslutningen på skolan. Vår mycket duktiga musiklärare vill att så många som möjligt ställer upp på julprogrammet, med sång och kanske sketcher. Alla får vara med och vi är ganska vana vid det här laget att inte alla som sjunger på scenen har talang, men eleverna brukar vara mycket toleranta och visa stor hänsyn även då det inte låter bra.

Då det inte är många som uppträder så hade musiklärarinnan denna gång gått ut och uppmuntrat personalen också att delta. Därför stod så på julavslutningen vår vaktmästarinna på estraden. Hon hade valt en Christmas Carroll i fyra verser som hon skulle sjunga solo. Enda ackompanjemanget var piano. Hon hade inte sångröst! Hennes röst var av det slaget att man fick rysningar i kroppen och den bar inte över mer än ett par toner, då rösten skar sig och man önskade intensivt att det snart skulle vara slut. Efter en god stund, framförandet tog sin lilla tid då tempot var stilla och verserna långa, var hon i alla fall klar och naturligtvis applåderar man. Även jag klappade pliktskyldigast i händerna. Vaktis såg mycket nöjd ut och senare i personalrummet såg och hörde jag till och med några som berömde henne. Jag funderade länge på hur det kunde komma sig att hon tilläts uppträda, ingen kunde undgå att märka att det endast var skrattretande att en vuxen kvinna inte har fått mer självinsikt. Jag gissar att hon är tondöv och då bör någon tala om det. Det är min bestämdaste uppfattning.

Men återigen har vår kultur av mesighet fått råda, och även om hon kanske hade fått träna med musiklärarinnan och, att hon då fått någon sorts kritik, innan så kan det inte ha gått fram att inte en ton var rätt.  Jag måste hävda att det sänder mycket konstiga signaler då allt som folk gör ska applåderas och framhävas. I skolan bör elever få prova på och misslyckas, men det är lika viktigt att de får lära sig vad goda exempel är och här kommer vi vuxna in. Om jag vill låta mina elever uppleva någonting i min undervisning till exempel, och jag inte själv är bra på just detta (det kan var gestaltningar av olika slag och så vidare) så söker jag ju upp ett bra exempel. Jag plockar inte in något halvdant. Jag gissar att Vaktis’ uppträdande mest uppfattades som ett komiskt inslag, tyvärr på hennes bekostnad och allt blev av den anledningen ytterst pinsamt.

Mitt andra exempel är när jag i våras blev inkallad till rektor och studierektor och de skulle meddela mig att jag inte blir erbjuden tjänst i höst då på grund av att jag saknar lärarbehörighet. Detta var jag helt beredd på och tyckte egentligen att det var en formsak att de ville meddela mig det. Jag tar det inte personligt, jag vet att de måste följa regler och förordningar men jag tycker att det är åt helvete med tanke på att det hade gått att lägga stödtimmar etc. på min tjänst. Men de två kvinnorna var så skärrade och så lismande att jag blev mest bara irriterad. Chefer måste kunna ta obehagliga beslut och förmedla dessa utan att visa på sina personliga obehagskänslor inför det. Dessa två var väldigt ”Anders Baggiga” skulle jag vilja påstå. Det blev mer mitt ansvar att lugna och trösta dem. När jag skulle gå ville båda krama mig.

Varför tycker jag då att det var fel undrar ni och tänker att jag är en bitter och otacksam person. Men ni vet då inte hur jag resonerar. Jag lägger ingen skuld på mina chefer i skolan för att jag inte har behörighet till ett jobb. Det som jag tycker var oprofessionellt var deras oförmåga att förmedla detta på ett rakt och sakligt sätt och på grund av detta fick jag en känsla av att de i stället behandlade mig som en liten person, oförmögen att ta eget ansvar! Det hade varit mera rakt av dem att nöja sig med att säga att de måste följa regler och att det ingår i deras jobb att välja vilka som de kan anställa och inte. Det följer med det ansvar man har som ledare att stå för sina beslut och det är mer en förolämpning mot den anställde, att som chef, framföra beslutet inlindat i hur stora våndor de själva upplever. Jag ska inte behöva sitta och tycka synd om min chef som typ ”kickar” mig efter fyra år. Det irriterar mig som sjutton med chefer som alltid vill ha ens erkännande. Jag gick därifrån och kände mig glad att jag faktiskt nu måste byta jobb.

Min poäng med det här blogginlägget är att chefer liksom ledare/lärare har ett stort ansvar att bygga starka personer, unga människor behöver ledning och de behöver kritik för att veta vad som är rätt för att handla rätt. Precis som Bard tror jag att det är mycket mer skadligt i längden att omges av ja-sägare och lismare. På så sätt gillar jag Alexander Bardpedagogik!  

 

 

 

Nyhetstorka och Tidningen Ångermanland

Att det råder nyhetstorka har väl ingen undgått att märka. Tidningarna fylls mest med gammal skåpmat i form av notiser från härs och tvärs: aggressiva hundar, snattande pensionärer, rumpchocker av kändisar etc.  Dessutom verkar tidningsredaktionerna mestadels bemannade av semestervikarier under juli månad, så då blir det väl inte bättre än så här.

Att svensken vill ha semester i juli är förståeligt och man måste unna alla att få ledigt på sommaren i Sverige. Däremot, när det gäller just nyheter och tidningsredaktioner så är jag inte helt imponerad av vad som händer runt om i landet under övriga delen av året. Jag ska ge ett exempel.

Tidningen Ångermanland, före detta Örnsköldsviks Allehanda, brukar inte överraska med särskilt avancerad journalistik. Det största innehållet i tidningen utgörs som sagt av artiklar och notiser från de större nyhetsredaktionerna med några dagars eftersläpning. Visst, det är inte som i  Chicago eller Afghanistan i området som ska rapporteras från, men något tycker man ju att de borde anstränga sig.

Jag har vid två tillfällen skickat nyhetstips till tidningen. Detta gäller något som jag anser har ett stort allmänintresse just där i Ångermanland där så många lever av skogen. Min syster, som dessutom är född där uppe, doktorerade förra året för sin forskning om skogsmätning med hjälp av laser. Denna metod, som hon vidareutvecklat och förbättrat, sparar åtskilliga kronor för skogsbruket. Det kan tyckas att jag är partisk, då det är min syster, vilket jag inte förnekar, men likafullt tycker jag att det är uselt att inte tidningen skriver en rad om det här. Det är lika uselt att jag inte får ett svar på mina mejl och någon förklaring till varför de inte vill ta upp det i tidningen. ( Det kan tilläggas att tidningen noterar andra typer av examen, t.o.m. från helt vanliga ingengiörsutbildningar!) 

Tål de inte att någon ger dem ett bra tips till en artikel som förmodligen blir läst och uppskattad? Ja, jag vet inte!

Nu har jag suttit här i 29 graders värme och börjat irritera mig en aning. (Tror att det hade skett även under lägre temperatur faktiskt.) Det finns ju nu en mindre tidning på örnsköldsviksorten och den heter Nordsverige. Så varför tigga och be någon som inte förstår sitt bästa? Jag tycker nu att TÅ har fått sin chans och jag har idag mejlat till Nordsveriges reporter i Övik. Det ska bli intressant att se om det händer något och vad TÅ i så fall gör. Kommer de att som vanligt köra gammal skåpmat? Vi får se!

Presentkort

När jag fyllde femtio år i höstas fick jag ett presentkort av min arbetskamrater som jag nästan hade glömt bort. Så i går när jag var in till Uppsala tog jag det med mig och gick till butiken där det gällde. Det var en inredningsbutik med sånt som jag mest inte gillar och det tog ett bra tag innan jag hittade något som jag ville ha. Det blev till sist den här Bodumkannan.  Jag brukar vanligen brygga kaffe i en vanlig kaffebryggare, men den är lite roligare den här, framför allt att ställa fram på bordet och servera ur.

Just nu har jag premiärbryggt för att testa vad som blir bäst och jag sitter och sippar på ett ganska starkt kaffe mot vad jag är van vid annars. Magen lär väl säga ifrån om ett tag.

Jag hade också med mig ett presentkort, från samma arbetskamrater, efter att jag slutade anställningen nu till sommaren. Det var utställt på en butik inne i stan som säljer smycken. Jag trodde att det skulle bli lätt att hitta något som passade mig där, men det var om möjligt ännu svårare. Utbudet i butiken var magert och det som fanns var endera mycket intetsägande saker eller sådant som man mest ser på TV-galor och liknande, dvs superduperpråliga och  bautamaffiga jättesmycken. Alltså inget för mig!

Jag löste det hela med att plocka ihop en bunt med billigare saker som verkade tillverkade i Indien. De både kändes och luktade som Indiskas smycken, lite smutsiga, klibbiga och uppenbarligen handgjorda med nån enkel teknik. (De får bada lite i såpa  innan jag tar på mig dem!) Det är heller inte riktigt den stil jag brukar ha på mig, men några smalare band att ha runt handlederna ibland kan väl gå för sig.

Efter dessa två, egentligen onödiga inköp (jag tycker så då jag hellre hade varit utan), gick jag till min favoritbutik, en färghandel, och plockade ihop en hel del saker till mitt måleri. Det är inte billiga grejer och jag önskar att jag hade haft presentkorten där i stället. Jag håller just på att göra några tavlor där jag försöker mig på lite roligare motiv (jag målar abstrakta hundar kan man väl kalla det) och det börjar sina i vissa tuber och flaskor. Men det har varit roligt att göra denna typ av måleri och jag kommer nog att försöka utveckla det vidare. Jag visar ingen bild här och nu på hur det ser ut, det får bli när de är färdiga.

Nu ska jag dricka ur kaffet.

Inskriven på arbetsförmedlingen - vilken upplevelse!

Jag var till arbetsförmedlingen i går. Eftersom jag inte fått erbjudande om någon tjänst på skolan i höst ( då jag fortfarande saknar examen och de var tvungna att dra ner på tjänster pga minskat elevantal) så kändes det lite dumt att inte anmäla sig på AF om jag skulle behöva a-kassa i höst. Nu är det ju så att jag själv räknar med att faktiskt hitta jobb utan hjälp från Arbetsförmedlingen, men reglerna är ju så att man måste registrera sig där. Ny upplevelse för mig dock.

Nåväl, jag stegade in där vid tretiden på eftermiddagen. De har öppet till klockan fyra så jag var inte sen eller så. Det fanns bara en person i lokalen och hon satt bakom något som liknade en pulpet mitt i rummet. Hon tittade upp när jag närmade mig lite trevande och jag såg nog lite vilse ut, men hon hejade inte eller verkade ta initiativ till kontakt. Då tilltalade jag henne i stället och frågade: "Jobbar du här?  " "Ja..." svarade hon och såg lite frågande ut. "Okej," fortsatte jag, " Jag tänkte skriva in mig här. Kan du hjälpa mig med det?" Då såg hon väldigt undrande ut. Jag fick inget svar direkt utan hon vände sig mot en som satt innanför en dörr i ett kontor vid sidan om oss och den kvinnan tittade tillbaka lika förvånad. Den första kvinnan upprepade då till "tvåan" det jag nyss  hade sagt, trots att jag faktiskt tror att hon faktiskt hörde det och frågade om hon kunde hjälpa mig. Det uppstod en (pinsam)tystnad mellan dessa två kvinnor samtidigt som de storögt glodde på mig som om jag precis hade klivit ut från ett UFO. En spontan impuls gjorde att jag nästan var på väg att kommentera deras minst sagt besynnerliga mottagande med en fråga om de inte jobbade med sådant, eller om jag hade kommit fel. Ja, jag fick en hel massa rent sarkastiska uppslag i tankarna.

Men, men, jag fick ett par frågor på stående fot innan jag blev inkallad till "tvåan". De frågade varför jag inte hade jobb och hur länge jag varit utan och varför jag inte kommit dit första dagen. Jag sa som det var att som lärare spelar det ingen roll att komma första dagen på lovet om man jobbat heltid och med ferieanställning. Mina feriedagar sträcker sig en månad framåt innan jag kan anses vara berättigad till a-kassa och måste registrera mig. De verkade okunniga om dessa regler, men "tvåan" vinkade in mig till sig i alla fall.

Där fick jag redogöra lite för anledningen till varför jag inte erbjudits tjänst och hon verkade inte känna till att lärare utan lärarexamen från och med årsskiftet inte får sätta betyg. Hon frågade mig om en del saker, eller rättare sagt så började hon att informera om hur saker och ting fungerar vid arbetslöshet och a-kassa, men det var ju saker som jag redan känner till och hon märkte ganska snart att jag var inte helt ovetande om vad som behöver göras. Då skulle hon föra in mina uppgifter i sin databas och vi satte oss tillsammans framför hennes dataskärm.

Jag hade hemifrån fört in det mesta om mig själv, typ utbildningar och arbeten jag haft och vad jag tänker mig som potentiella jobb att söka och enligt arbetsförmedlingens hemsida som jag redan hade varit inne på och gått igenom, så skulle det gå ganska snabbt med att registrera sig på plats. Tyvärr verkade det som att denna person inte hade gått kursen i att använda databasen. Jag satt tålmodigt bredvid och såg hur hon gång på gång gjorde fel och hur hon misslyckades totalt med att få ordning på alltihopa. Jag hade god lust att ta ifrån henne datorn och göra det själv, men ville inte vara besserwisser vid detta första möte med dom. På något vis har de ju ett övertag som de representanter för myndigheten de ju faktiskt är och med den känsla av obetydlighet som de för på en då man inträder i deras "värld" så tyckte jag att det nog var bäst att inte verka för kunnig. Men är det något jag kan så är det att hantera liknande formulär och program.

Efter en hel del meckande och med handräckning av "ettan" (alltså den andra kvinnan) så konstaterade "tvåan" att pga ett systemfel kunde hon inte föra in den handlingsplan som man måste göra med den arbetssökande. Åhh vad irriterande med klåpare! Ja, ja, det är bara att bita ihop. Jag tänkte att jag vid nästa besök får träffa en som har gått kursen i databashantering.

Det var flera saker som också gjorde mig konfunderad över hur dessa personer arbetar och vilka arbetsförmedlingen egentligen anställer. Jag måste berätta om dessa märkligheter, som jag ser det:

- Under det att hon försökte klura ut hur hon skulle använda formulären på datorn så svor hon och förbannade systemet och rutinerna för det som hon skulle göra.
- Hon använde uttryck och kroppsspråk som tydligt signalerade att hon tyckte att regler och rutiner som gäller på arbetsförmedlingen i stort är idiotiska. T.ex. nämnde hon att hon tyckte att det var idiotiskt att man inte kan ta en tandläkartid den dag man ska till arbetsförmedlingen för då mister man a-kassan.
- Hennes uppenbara svårighet med att sköta datorn och även att hon var så otroligt dålig på att skriva enkla saker. Det kände som att jag hade behövt hjälpa henne.
- hon hade svårigheter (eller rättare sagt klarade inte) att läsa från en lista över mina data. Jag fick peka och läsa för henne, det var bara cirka tio rader att läsa och hon hittade inte!
-Det kom in en annan arbetssökande under tiden jag satt med "tvåan" och då teaterviskade hon till mig "Jag tål inte henne!"
- Hon var urusel på att ta fram fakta från Platsbanken. Hon ställde konstiga frågor som t.ex. när hon frågade efter att ha öppnat en sida med tjugo platsannonser "Vilket jobb vill du ha?"
- Som sagt; jag tycker att deras mottagande överlag har mycket att önska. 1.Att inte heja på en person som kommer in på kontoret. 2. Att de inte har namnbrickor på sig. 3. Dålig skylting och information i lokalen. 4. Se allt jag nämnt ovan!

Efter en knapp timme hade hon i alla fall bokat in mig för en informationsträff på fredag och skrivit en anteckning i min fil om att systemfelet gjort att vi inte hade kunnat skriva någon handlingsplan. De sista orden hon skrev i anteckningen blev " Åsa anses ha stora möjligheter att själv hitta arbete." Vilket jag faktiskt håller med om. Jag tror faktiskt att jag aldrig skulle komma vidare om jag sätter min tilltro till AF! Hon sa också flera gånger att de inte ville se mig där.

Fast det är ju klart när man tänker på det. Skulle de bara ha självgående arbetssökande så hade de ju inte jobb själva. Det kanske är så det fungerar på AF, att anställa en så pass inkompetent personal att de stackare som behöver hjälp aldrig får jobb. A never ending story alltså! Ha, ha, ha.....

Nej, det är inget att skratta åt! Jag tycker att det är bedrövligt att arbetsförmedlingen måste finnas. Undrar hur mycket det genererar och hur mycket det kostar? För egen del känns det mer motiverat att hitta ett jobb själv och jag är inte kräsen, jag tar det som finns och känner mig nöjd om jag får chansen att göra mitt bästa oavsett typ av arbete. Det som är lite tråkigt nu är att jag med mina meriter är för överkvalificerad för många av de jobb som jag vill söka. Tyvärr kommer jag att sållas bort då pga att de hellre anställer en ung person som de får utbilda och som de tror blir kvar längre. Det blir lite av ett moment 22 då man är för "bra" men inte tillräckligt bra för att söka alla jobb.

Tills vidare klurar jag på min firma.....