söndag 27 maj 2012

Hubbe - min nya promenadkompis



Jag träffade en kvinna på promenad med sin lilla hund. Tanten var gammal och hade svårt att gå. Jag har länge önskat mig sällskap på mina kvällspromenader och erbjöd mig att gå en runda med hunden om hon tyckte det var Ok.

Det fick jag och nu går vi varje kväll kl 1800 en timmes runda Hubbe och jag. Om jag bara hade tid skulle jag gå ännu längre då jag faktiskt trivs så bra med att ha hundsällskap på promenaderna. Men tiden räcker inte till.

Tanten, som jag gissar är i 75-80 årsåldern bor ensam i sitt hus en bit bort från mig och vi har blivit riktigt goda vänner tack vare att hunden är vårt gemensamma intresse. Det är märkligt att se och höra hur ensamma många gamla är trots att det finns både barn och barnbarn i närheten. Tanten sa efter nån vecka "Du har inga barn va?" Och det stämmer ju. Inga egna, det är ju makens barn och jag har ganska mycket tid att ägna åt mig själv jämfört med många andra. Det är ju både på gott och ont, men i detta fallet är det en fördel då jag känner att på något sätt binder jag upp mig lite grann; tanten blir lite beroende av mitt intresse att gå med hunden. Jag kommer i alla fall att fortsätta erbjuda henne att ta ut vovven. Dels så blir jag själv tvungen att gå på kvällarna, dels påminner han så mycket om min gamla hund som jag tog bort 2007. Det är en sk win-win situation helt enkelt. :-)

Hoppas bara hon inte lämnar bort honom eller säljer honom. Hon är krasslig så det vore i och för sig inte konstigt.

Varför glömmer folk bort sina gamla?