Boktips och bottennapp

Efter lite funderande kring min bokläsning och kring vad jag tar med i denna lista så kom jag fram till att den inte bara handlar om de böcker somjag gillat att läsa utan också om de som man borde sätta varningstexter på som skadliga.För övrigt så ska jag fortsätta att ta med de bästa böckerna men det finns alltså några som får fungera som skräckexempel.




Det är ingen särskild rangordning i denna lista, Varje bok har sin stil och sina egna värden. Flera av böckerna har som gemensamt att de berättar en historia om människor som bryter upp, flyttar och förändras eller på något sätt berättar om hur livet kan förändras. Det beror nog på att jag älskar den typen av böcker. När jag läser en bok vill jag ha en upplevelse av att färdas. Färdas genom tid och rum och tankar och det får man av flera av de böcker jag räknar upp här!

Lite uppdatering av boksidan!




Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper          Jätterolig!

Jag har fått en ny favorit på bokhyllan. Han heter Jonathan Tropper och är förbaskat rolig. Precis vad jag behöver i min trista vardag. Boken som jag började med, fick jag av skolan i julklapp och jag tog  den med mig på tåget till Övik över jullovet och den var i stort sett nästan färdigläst då jag var framme på Örnsköldsviks station.

Hans huvudperson berättar om sin familj. Allt knyts samman av deras fars Shiva, nämligen en judisk tradition som de anhöriga ordnar och består av en flera dagar lång  mottagning i hemmet för den döde, i detta fallet alltså pappan i familjen. Tropper berättar inte i första hand om pappan utan storyn är uppdelad i olika händelser kring de olika familjemedlemmarnas liv och karaktärer. Huvudpersonen själv har blivit dumpad av sin fru för sin egen chefs skull, han kom hem på hennes födelsedag med tårta och fann dem båda i sängen. Bara inledningsraderna kittlar nyfikenheten ordentligt. I alla fall min: "Mitt äktenskap slutade på det gamla vanliga sättet: med cheesecake och ambulans."

Medlemmarna i familjen och deras nära och kära är på var sitt vis alla lite knäppa. Det finns en ironisk ton i dialogen mellan dem som tenderar att bli i det närmaste grov. Men Tropper får till det och det är mycket underhållande. Gamla händelser som skett innan vävs ihop med det som händer här och nu. Berättelsen är i nutid hela tiden och berättas ur huvudpersonens perspektiv och jag gissar att det är förklaringen till att det går att skriva en historia med denna sortens tragikomiska stil. Det är personligt och inlevelsefullt.

Har man blivit lästrött och inte orkat en bok på länge, så garanterar jag att denna får igång läslusten igen!




-geim-  av Anders de la Motte  (bra bok)

Jag läser just nu en bok som jag skulle vilja kalla för thriller och som är skriven av en svensk författare som heter Anders de la Motte. jag har inte hört talas om honóm, men boken hittade jag i COOP:s hylla med bestsellers och omslaget föll mig i smaken så jag slog till. Har läst ca halva boken nu och den går väldigt lätt att läsa. Först och fråmst så händer det en massa saker hela tiden så den blir inte långtråkig. Språket är ungdomligt och miljöerna är helsvenska - den utspelas i Stockholm.

Det som händer är att en kille, lite på driven, hittar en mobil som fratar till honom genom SMS. Han lockas att delta i ett slags livespel där han utmanas att göra en massa farliga saker. Hans syster är polis i Stockholm och är en av de som råkar ut för hans attentat som han måste göra för att kunna kliva upp i rang i spelet.

Han snärjs in i ett spel som han inte vet hur hanska ta sig ur. Det blir mer och mer komplicerat och ganska snart så inser han att han inte alls har kontroll över det som händer. Han är bara en liten bricka i spelet.

Jag ska fortsätta läsa så fort jag hinner. Tyvärr står julen inför dörren och jag har fått lägga ifrån mig boken en stund. Men får jag tid så kan jag nog läsa ut den i ett sträck för den är skitbra!


Paganinikontraktet av Lars Keppler (pseudonym) Halvdan!!

Läste just Paganinikontraktet av Lars Kepler. Författaren (författarna!) är ju så i ropet nu och därför hade jag höga förväntningar på boken. Den ganska tjocka deckaren är en uppföljare till Hypnotisören där Keppler introducerat kriminalkomissarie Joona Linna och den handlar om Penelope, en fredsaktivist som befinner sig hotad till livet av en mystisk person. Det börjar med en intervju på morgon-TV och hon och hennes pojkvän blir sedan anfallna av mördaren under en båttur där hennes syster av misstag mördas i stället.
Vidare upptäckts ett mord på en generaldirektör. Flera olika personer i olika sammanhang knyts ihop i historien genom ett foto på dem i ett visst sällskap under ett möte där en illegal vapenaffär till Sudan arrangerats. Keppler har knypplat ihop en ganska välarrangerad historia och lyckas hålla spänningen uppe under hela läsningen. Jag uppskattade intrigen och hans unika karaktärer. Så långt tycker jag att boken är läsvärd. Däremot, hans språk är inte bra. Det känns omoget och onyanserat. Ett uttryck som han använder (Gud vet hur många gånger, men fler än två är alltid för mycket!!) är "Han/hon såg/ser framför sig hur...". Tror han skriver så femton gånger i boken. Det funkar inte! Nån måste säga det till honom! Fattar inte att förläggaren inte reagerat?? Förmodligen slarv. De kanske inte ens läser böckerna om en tidigare bok gjort sån succe som hans första bok gjorde.

Ja, nu fick jag i alla fall det sagt. Men läs gärna Paganinikontraktet för den var spännande.

Verre Cassé - Absolut varnngstext här, kommer inte ens ihåg författaren!
En bok på franska som vi tvingas läsa på franskkursen i Dalarna. Den är vidrig. Den handlar bara om kiss och bajs och äckel. Jag ska vägra delta i diskussionen om den i kväll bara för att jag ser intgen mening med att vi ska läsa denna sortens litteratur. Det finns annat man kan läsa. Synd att han tog med den här boken därför att kursen och diskussionerna har hittills varit bra.


Pojken som kallades det  Dåligt skriven!

Läste denna bok av David Pelzer under jullovet, eftersom alla eleverna i min svenskklass snart har läst boken. Det ver den sämsta bok jag läst om man tar hänsyn till hur uppskriven den blivit inom skolvärlden. Eleverna gillar den ja! Men, tyvärr har den inga andra kvaliteer än den att historien som berättas är angelägen att berättas, tyvärr klarar inte författaren detta.

Det är tydligt att mindre läsvana elever inte upptäcker detta och att jag kanske har elever som känner så starkt igen sig eller känner igen vissa delar att de ändå uppslukas tillräckligt av historien för att bortse från hur illa den berättas, alla språkfel och den omogna tonen i hela framställningen. För mig blev den en plåga att läsa då det i princip bara är en massa ältande av samma sak hela tiden.

Stundtals är det mycket svårt att följa handlingen då man störs så in i Norden av alla syftningsfel, otydligheter och och torftigheten i själva ordvalet och meningsbyggnaden. Det här är ingen skolad författare det är klart! Men tydligen kan man ändå sälja bra om man bara har en story (spektakulär)som tilltalar tillräckligt många läsare.

Det är svårt att säga till eleverna att boken är skit, för de blir verkligen uppslukade av den, så jag avstår från det och biter ihop. Hoppas i stället att de blir peppade att läsa vidare i andra böcker. After all....jag slukade ju jag med Kulla Gulla alla delarna då jag var 9-10 år utan någon som helst urskillning. :-)


Ett ufo gör entre och En komikers uppväxt  - Kul och lättläst

Slog alltså till och läste Gardell nu då jag var hemma utan röst.

Ja, det var inte så hemskt ändå utan ganska enkel och underhållande läsning. (Man får tänka bort hans röst och miner så går det bra.) Jag har ju skrivit i bloggen vad jag tycker och jag kan nog tänka mig att läsa Gardell igen...nån gång. :-)

Denna typ av bok gillar nog ungarna.


Tätt intill dagarna

Mustafa Can kom som liten till Sverige från Kurdistan i Turkiet. Han berättar i boken om sin mamma och hur hon levt i Sverige och även om de traditioner de haft som familj. Han skriver så fint. (Oj, det lät ju verkligen patetiskt!) Men sanningen är att få svenska författare använder det svenska språket så bra som Can. Det var en fröjd att läsa boken. Den var intressant, det var en gripande historia om hans mamma främst, men den var även så lättläst. Språket i boken porlade fram som en vårbäck! Läs Den för guds skull!




Simone och jag - tankar kring Simone de Beauvoir

Denna bok är skriven av en kvinna som man mycket väl kan placera in i generationen rödstrumpor, nämligen Åsa Moberg, född 1947 och tonåring under 60-talet, då bland annat Simone de Beauvoir stod på toppen av sin författarkarriär och feminismen börjar att få ett rejält fotfäste i det svenska samhället. Moberg hade just översatte en av den franska författarinnans böcker, Mandarinerna 1992, och tack vare den upplevelsen föresatte hon sig att läsa alla böcker av Beauvoir. Det resulterade i att hon 1996 skrev denna bok, alltså då hon var 49 år gammal.

Då tror man ju att feministen Moberg på något sätt kommer att visa på hur hennes tidigare liv och leverne stämmer mot den bild som man har av en feminist. Men icke så. I stället blir hela boken ett erkännande av en kvinna som, helt i linje med vad Beauvoir deklarerar, formats och anpassat sig efter de gängse normerna i samhället för hur en kvinna ska vara. Intressant! Det betyder alltså att även den mest samhällsmedvetna, den mest kulturellt hängivna och dessutom i mångt och mycket självständiga kvinna, i ett modernt land som Sverige, med alla de möjligheter som stått till buds, ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt, familjepolitiskt och demokratiskt, ändå faller i fällan! Vi vill ändå vara till lags. Kärleken är stor, men normen är större. Eller hur ska man tolka detta?

Jag gillar verkligen Mobergs tankar i boken, även om jag ibland irriterar mig över att hon nästan blir för privat och intim om detaljer som rör hennes samliv med bortgågne maken Tor-Ivan. (Men det är nog på grund av att jag känner en generell motvilja mot att exponera andra personer, som dessutom inte har en chans att tala för sig. I det här fallet blir hon väl tvungen, kan man tycka, därför att annars skulle det nog inte ha blivit mycket till resonemang kring ämnet.) Vidare är det också anmärkningsvärt att en etablerad journalist och författare har ett sådant simpelt språk, det vimlar av otydliga syftningar och grammatiska tvetydigheter, vilket stör läsningen.

Jag är i alla fall glad åt att ha läst boken eftersom den hjälper mig i läsningen av den bok jag egentligen fokuserar på just nu, Det andra könet från 1949. har precis börjat på den och Mobergs bok känns bra att ha till den feministiska grunden jag vill anamma för mitt högskolearbete i ämnet.







Tant que la Terre Durera (Så länge jorden består)




Måste ta med en boksvit som jag läste under mina franskstudier och som är skriven av en armensk/rysk/fransk författare vid namn Henri Troyat. Sviten omfattar 12 böcker tror jag. Jag läste de tre första.




Det handlar om en författarens egna familj som tvingas fly från Ryssland under första delen av 1900-talet. Huvudpersonen skildras från liten pojke innan revolutionen har hunnit skapa oroligheter för familjen. Han lever då bland tjerkesser som har hästar som sitt främsta kännemärke. Där lär han sig såväl att rida och sköta hästarna som de seder och levnadsvanor folket har. Förvandlingen omkring honom blir stor under de år han växer upp.




Jag skulle läsa 2000 sidor litteratur under min B-kurs i franska och när jag hittade Troyats böcker blev det ganska lätt att få ihop de där sidorna. Den här historien liknar andra sk historiska romansviter som finns på marknaden och gillar man epos så är den att rekommendera.




Flyga drake




Kahled Hosseins bok om Amir, en afgansk pojke som lämnar landet när kriget bryter ut och återvänder som vuxen i 30-årsåldern för att hämta hem sin döde väns son, är en otroligt gripande historia som alla borde ta sig tid att läsa. Den finns filmad, men har kortats ner betydligt. Hosseins språk är så lätt att ta till sig och mycket poetiskt skrivet att det är en njutning att läsa boken. Jag sträckläste den. Det blir en upplevelse av närvaro på de ca 350 sidorna, därför att det finns känslor, bilder, dramatik, nyfikenhet och många många kloka reflexioner, speglade genom först den tolvårige Amirs känslor och upplevelser och sedan genom hans mer mogna och erfarna tankar 20 år senare. Mycket läsvärd alltså! Läs den! Nu!




Solstorm




Jag hade ledsnat på deckare. Deckare var det enda jag läste under ca 10 år. Sen gick jag på högskolan och läste litteratur och blev tvungen att läsa Cervantes och Gargantua och alla andra "måsteböcker" för oss som ska undervisa på gymnasiet och förväntas att där berätta om det västerländska kulturarvet. Jag hade så svårt att komma tillbaka till populärlitteraturen. Alla aktuella deckardrottningar (och kungar) har jag dissat. Men så en mulen dag i mars så tog jag fram den här boken som Åsa Larsson skrivit och det gick helt plötsligt bra att läsa. Hon fick igång min läslust igen genom ett enkelt språk och klar och tydligt berättarstil. Det gick undan. Läste boken på två dar och kände att det fortfarande kan vara riktigt kul att läsa en smart skriven deckare.




Historien utspelar sig i norra Sverige bland en krets av religiösa personer där maktintriger och dubbelmoral spelar roll. En manlig medlem i kyrkan har mördats och ögonen har skurits ut. Rebecca är en tidigare vän till några kring honom och arbetar med juridik i Stockholm. Hon blir uppringd av mannens syster och dras in i utredningen kring mordet. Miljöerna där handlingen utspelas känns bekanta när man själv växt upp i liknande samhälle med frikyrkor och småsinthet. Man känner igen skvallret och hur folket håller varann om ryggen. Upplösningen blir av den anledningen dramatisk med skoterfärder i iskyla och mörker när mördarna försöker att för sista gången stoppa den som är dem på spåren.







Kalla det va fan du vill




En bok av en invadrartjej som tar upp problemet med kluvenheten hos folk som har behov av att kategorisera. Varför måste man välja om man är svensk eller utländsk, och ska det vara något problem egentligen? Ja, det är väl den frågan som Marjahne Bakhtiari ställer då hon berättar historien om familjen Irandoust och deras bekanta i Sverige. Författaren låter personerna i boken komma till tals precis som de låter och därför blir boken både träffande och känns nära. Att låta dialogen vara precis som man talar är ju inget nytt, det har flera författare tidigare använt sig av (Torgny Lindgren, Sara Lidman , mfl) när de velat skildra den hembygd de kommer ifrån. Bakhtiari gör likadant och det funkar bra här också. Det blir särdeles effektivt då hon ju berättar dels om familjen Irandoust med deras lite gulliga persiska brytning, dels om den svenska, med sin breda malmödialekt. En utmärkt kontrast som befäster deras olika karaktärer.




Trots det är nog alla ganska lika i grund och botten, vilket jag tror har varit författarens avsikt. Det är nyfikenheten på de andra, strävan efter att vara sin egen och bevara sitt eget, men också rädslan att tappa det lilla man har av sin egen identitet . Både iranska pappan och den skånske farfadern liknar varandra lite i det fallet.




Hur som helst så är det en rolig historia och inget segt och jobbigt "drama". Boken är lättläst om än något hattig fram och tillbaka mellan de olika personerna. Någon egentlig röd tråd finns inte utan varje avsnitt är ett eget men spinner vidare på det tema som med ett ord kanske skulle kunna betecknas som "identitet".