onsdag 29 juni 2011

min vovve



Texas ligger och solar i soffan

Jag saknar min vovve. Jag hade en hund som sällskap i tretton år. Texas. Han var med mig överallt. till en början var han hos mig på salongen när jag jobbade som frisör. Låg alltid och sov inne i fikarummet, helt ointresserad av alla kunder som kom och gick. Nån gång ibland gick ut ochskällde till, precis som om han tyckte att det var nåt slags uppdrag han var tvungen att utföra. För egentligen var han en knäpptyst hund.

Mina kunder tyckte om honom. visst det fanns de som var allergiska och helst höll sig ifrån honom. Men de flesta ville klappa och gosa med honom. Inte konstigt då han såg ut som en leksak, med sina långa ben och lurviga nos. Jättesöt. Ful men söt.

Jag började ett nytt liv då jag fick Texas. hade varit så deppad och inbunden länge, i flera år faktiskt efter att min mamma blev sjuk och en del andra saker som varit jobbiga. Men när jag skaffat Texas började jag att göra saker. Det började med en valpkurs. jag ahde hört att det var så roligt med valpkurser och hundarna tyckte att det var kul också, så vi började en kurs på våren då han var ca fem månader gammal.

Texas gillade inte kursen. Han surade hela vägen ut till hundklubben varje gång vi åkte vägen dit. De andra berättade glatt hur deras hundar stod och ylade och skällde vilt i bilarna då de var på väg dit. men Texas, han la sig ner och skakade. Ändå tvingade jag honom att gå kursen. Och inte bara valpkursen. Vi gick fortsättningskurser också. Lydnadskurser. han lärde sig gå fot och krypa och klättra och skälla på kommando och apportera. Jättekul! Förutom då vi skulle tävla. Då blev han lika olycklig igen osm han varit som valp i bilen på väg till kursen.

Jag kanske va grym mot honom men han tyckte nog ändå att det blev roligare så småningom eftersom han aldrig vägrade att åka med. Det var bara när det var nya saker omkring honom eller då det var för mycket folk, tex på tävlingar eller utställningar som han ballade ur. En domare på en lydnadstävling sa en gång" Ge honom en boll eller nåt, det är ju en terrier!" Det han menade var att han tyckte att Texas såg så uttråkad ut, men det var han ju inte. Han ville bara inte visa hur duktig han var!

Sen började jag plugga till lärare och Texas var min trogne följeslagare, var dag gick vi kanske en mil. fick en superkondition och jag mådde toppen.

Det fortsatte tills att jag fick mitt första heltidsjobb på en skola i Lycksele. Texas var då elva år och väldigt pigg och ungdomlig som hund. Men dagarna var långa och han blev mer och mer ensam och jag blev mer och mer ledsen över att måsta lämna honom så ensam hela dagarna. Jag hade ingen som kunde hjälpa mig att se till honom och stunderna som vi var ute och gick var väldigt korta och få mot vad de hade varit innan.

Efter två år hade Texas dessutom börjat se så dåligt pga grå starr, och han hade även börjat höra dåligt, så då bestämde jag mig för att avliva honom. Så himla grymt va! Döda sin bästa vän! Omänskligt, vidrigt, rent ut sagt för djävligt!! Men som situationen var så kände jag att livet var itne kul för min älskade vovve längre. Ensam ca 9 timmar om dagen, nästan utan syn och med dålig hörsel hade hans liv nästan inga glädjeämnen längre.

Jag tog honom till veterinären på förmiddagen den 15 mars 2007. Var som in ett töcken hela dagen efteråt. Det kändes inte verkligt det jag hade gjort och Texas spökade för mig länge efteråt. som hämd kanske, vad vet jag. Men varje gång jag gjorde något jag brukade göra före våra promenader, la ifrån mig tandborsten, städade undan mattallrikar eller sånt, då hörde jag hans klor mot parketten då han tassade iväg mot dörren för att vänta på mig att vi skulle gå en runda.

Näe du Texas, du finns alltid kvar, oavsett! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar