onsdag 21 augusti 2013

Alexander Bardpedagogik



”Du kan inte sjunga och du har ingen framtid på en scen!” Hans ord går inte att ta miste på. Det är rakt på sak och nästan ingen av ungdomarna protesterar mot hans dom. Visst, det finns några få som opponerar sig och kallar honom surgubbe, oförmögen att döma i deras tycke en bra prestation, då han själv inte är sångare, men de flesta går slokörade därifrån och får förmodligen leva med att deras misslyckande sänds ut över hela Sverige på bästa sändningstid och att folk då ofta skrattar och har roligt åt det. Han har fått mycket kritik för sin brutala sågning av deltagarna i Idoluttagningarna och det är sant att ingen människa kan tycka att hans sätt är sympatiskt på något sätt. Däremot är jag böjd att säga att hans motivering till varför han säger så rakt på vad han tycker, om deras möjligheter att bli artister, faktiskt har en poäng. Alexander Bard är insatt i musikbranschen och har god erfarenhet av hur hård den verkligheten är. Han tycker att publikens dom är mycket värre och hårdare för en artist som inte levererar. Det vill han förebygga genom att vara så tydlig som möjligt när ungdomarna kommer på uttagningarna.

Vad händer då med dessa unga människor som får sin dröm mosad av en person de (förmodligen) aldrig tidigare träffat. Det måste ju vara förfärligt? Ja, jag tycker kanske att man kan vara lite mer diplomatisk i den kritik man slänger ur sig, men Bard är inte den sortens människa. Anders Bagge och Laila Bagge, som sitter bredvid honom, håller en något lägre profil. Laila lite mer tydlig än vad Anders är. Hon kan säga en mening som innehåller ”Nej” och ”Inte” viket han har så svårt att få till.  Han kan inte gå direkt på pudelns kärna så att säga. (Det blir roliga inslag i programmet då Laila också kommenterar den sidan av sin exmakes personlighet och man får en aning om hur de två fungerat ihop, men nu var det inte det jag skulle skriva om.)

Jag tänker mera på hur vi ofta kommunicerar saker till varandra. Anders Bagges stil skulle nog kunna beskrivas som ”mycket svensk”. Då menar jag att oavsett vad som diskuteras, och särskilt då det handlar om obehagliga saker som man måste förmedlas till någon, så ska alltid ett sorts samförstånd nås och det under trevliga omständigheter. Jag kan tänka mig att det är detta som Alexander Bard motsätter sig. I morgon-TV häromdagen så uttryckte han att dagens unga inte får lära sig att ta kritik utan att alla bara får höra hur bra de presterar. Jag måste säga att han inte är helt fel ute. Jag måste även erkänna att jag vid flera tillfällen varit alltför otydlig med kritik som jag skulle framföra och att den förmodligen bleknat bort alltför mycket inlindat i allt bra som personen i fråga klarat av eller presterat. Jag känner att det är ett stort och viktigt ansvar som lärare att förmedla till eleverna vad som krävs för att något ska anses hålla en viss standard. Det är precis det som vi lärare brottas så mycket med i vår vardag, det vill säga att bedöma och betygssätta.

Vad händer då det inte fungerar? Jag kan ta två exempel från min egen skolvardag. Det första jag tänker på är den senaste julavslutningen på skolan. Vår mycket duktiga musiklärare vill att så många som möjligt ställer upp på julprogrammet, med sång och kanske sketcher. Alla får vara med och vi är ganska vana vid det här laget att inte alla som sjunger på scenen har talang, men eleverna brukar vara mycket toleranta och visa stor hänsyn även då det inte låter bra.

Då det inte är många som uppträder så hade musiklärarinnan denna gång gått ut och uppmuntrat personalen också att delta. Därför stod så på julavslutningen vår vaktmästarinna på estraden. Hon hade valt en Christmas Carroll i fyra verser som hon skulle sjunga solo. Enda ackompanjemanget var piano. Hon hade inte sångröst! Hennes röst var av det slaget att man fick rysningar i kroppen och den bar inte över mer än ett par toner, då rösten skar sig och man önskade intensivt att det snart skulle vara slut. Efter en god stund, framförandet tog sin lilla tid då tempot var stilla och verserna långa, var hon i alla fall klar och naturligtvis applåderar man. Även jag klappade pliktskyldigast i händerna. Vaktis såg mycket nöjd ut och senare i personalrummet såg och hörde jag till och med några som berömde henne. Jag funderade länge på hur det kunde komma sig att hon tilläts uppträda, ingen kunde undgå att märka att det endast var skrattretande att en vuxen kvinna inte har fått mer självinsikt. Jag gissar att hon är tondöv och då bör någon tala om det. Det är min bestämdaste uppfattning.

Men återigen har vår kultur av mesighet fått råda, och även om hon kanske hade fått träna med musiklärarinnan och, att hon då fått någon sorts kritik, innan så kan det inte ha gått fram att inte en ton var rätt.  Jag måste hävda att det sänder mycket konstiga signaler då allt som folk gör ska applåderas och framhävas. I skolan bör elever få prova på och misslyckas, men det är lika viktigt att de får lära sig vad goda exempel är och här kommer vi vuxna in. Om jag vill låta mina elever uppleva någonting i min undervisning till exempel, och jag inte själv är bra på just detta (det kan var gestaltningar av olika slag och så vidare) så söker jag ju upp ett bra exempel. Jag plockar inte in något halvdant. Jag gissar att Vaktis’ uppträdande mest uppfattades som ett komiskt inslag, tyvärr på hennes bekostnad och allt blev av den anledningen ytterst pinsamt.

Mitt andra exempel är när jag i våras blev inkallad till rektor och studierektor och de skulle meddela mig att jag inte blir erbjuden tjänst i höst då på grund av att jag saknar lärarbehörighet. Detta var jag helt beredd på och tyckte egentligen att det var en formsak att de ville meddela mig det. Jag tar det inte personligt, jag vet att de måste följa regler och förordningar men jag tycker att det är åt helvete med tanke på att det hade gått att lägga stödtimmar etc. på min tjänst. Men de två kvinnorna var så skärrade och så lismande att jag blev mest bara irriterad. Chefer måste kunna ta obehagliga beslut och förmedla dessa utan att visa på sina personliga obehagskänslor inför det. Dessa två var väldigt ”Anders Baggiga” skulle jag vilja påstå. Det blev mer mitt ansvar att lugna och trösta dem. När jag skulle gå ville båda krama mig.

Varför tycker jag då att det var fel undrar ni och tänker att jag är en bitter och otacksam person. Men ni vet då inte hur jag resonerar. Jag lägger ingen skuld på mina chefer i skolan för att jag inte har behörighet till ett jobb. Det som jag tycker var oprofessionellt var deras oförmåga att förmedla detta på ett rakt och sakligt sätt och på grund av detta fick jag en känsla av att de i stället behandlade mig som en liten person, oförmögen att ta eget ansvar! Det hade varit mera rakt av dem att nöja sig med att säga att de måste följa regler och att det ingår i deras jobb att välja vilka som de kan anställa och inte. Det följer med det ansvar man har som ledare att stå för sina beslut och det är mer en förolämpning mot den anställde, att som chef, framföra beslutet inlindat i hur stora våndor de själva upplever. Jag ska inte behöva sitta och tycka synd om min chef som typ ”kickar” mig efter fyra år. Det irriterar mig som sjutton med chefer som alltid vill ha ens erkännande. Jag gick därifrån och kände mig glad att jag faktiskt nu måste byta jobb.

Min poäng med det här blogginlägget är att chefer liksom ledare/lärare har ett stort ansvar att bygga starka personer, unga människor behöver ledning och de behöver kritik för att veta vad som är rätt för att handla rätt. Precis som Bard tror jag att det är mycket mer skadligt i längden att omges av ja-sägare och lismare. På så sätt gillar jag Alexander Bardpedagogik!  

 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar