lördag 14 september 2013

Minnet av dig


 


Mitt hopp

*

Bäcken har sprungit i sin fåra

och slipat alla stenarna mjuka.

År efter år har den lämnat spår

av de krumsprång som den tagit.

Och jag har lyssnat på dess strömmande,

och dess kluckande,

och dess porlande.

För den har alltid funnits där.

*

Men så idag blev den tyst.

Inget kluckande.

Inget porlande.

Den strömmar inte längre.

Och jag betraktar dess stenar

och de spår den lämnat i mitt liv,

och jag ser så mycket som jag inte sett förut –

en massa ojämnheter i min själ,

som jag inte visste om.

*

Jag trycker mitt ansikte mot jorden

och begraver min smärta i minnet

av det som gav mig mitt hopp

och mitt liv.

*

Och hör!

Mina tårar som åter får bäcken att porla!

 
 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar