Mitt hopp
*
Bäcken
har sprungit i sin fåra
och
slipat alla stenarna mjuka.
År
efter år har den lämnat spår
av
de krumsprång som den tagit.
Och
jag har lyssnat på dess strömmande,
och
dess kluckande,
och
dess porlande.
För
den har alltid funnits där.
*
Men
så idag blev den tyst.
Inget
kluckande.
Inget
porlande.
Den
strömmar inte längre.
Och
jag betraktar dess stenar
och
de spår den lämnat i mitt liv,
och
jag ser så mycket som jag inte sett förut –
en
massa ojämnheter i min själ,
som
jag inte visste om.
*
Jag
trycker mitt ansikte mot jorden
och
begraver min smärta i minnet
av
det som gav mig mitt hopp
och
mitt liv.
*
Och
hör!
Mina
tårar som åter får bäcken att porla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar